Numismatiska Klubben i Uppsala


Startsida
Program
Mötesreferat
Bli medlem
Historik
Stadgar
Samla mynt
Jubileumsbok
Jubileumsbok 2009
Småskrifter
Auktionskatalog
Länkar
Kontakt
Samla mynt - Varför då? Och hur?
Numismatiska Klubben i Uppsala, 2002
(denna text som Microsoft Word dokument: SamlaMynt.doc)

Människor har i alla tider samlat på saker som intresserat eller fascinerat dem - av rent intresse, som tidsfördriv eller som penningplacering. Om man nu vill ägna sin tid åt att skaffa en intressant samling av något, varför skall man ägna sig åt mynt, medaljer, sedlar, polletter eller annat numismatiskt material? Förhoppningsvis finns en del av svaret på denna fråga dels nedan.

Liten historisk bakgrund

Myntsamlandet, bedrivet av gemene man, är en ganska ny företeelse. Först i slutet av 1800-talet blev det möjligt för andra än kungligheter och adel att ägna sig åt denna fascinerande fritidssysselsättning. Redan på 1500-talet fanns det dock myntsamlare. Vi vet t.ex. att Johan III var intresserad av gamla mynt - dock mest för att bevisa Sveriges rätt till tre kronors vapnet. Under lång tid var alltså samlandet av mynt och medaljer förbehållet kungligheter och de allra rikaste. Bl.a. så samlade drottning Kristina mynt och medaljer - främst Romerska. Under andra halvan av samma århundrade börjar det finnas samlare även utanför de rikastes krets.

De första stapplande stegen på vägen mot numismatiken som vetenskap togs också vid denna tid. Elias Brenner, Sveriges förste miniatyrmålare, var här en av pionjärerna. Trots knappa ekonomiska förhållanden lyckades han skapa en för sin tid fantastisk myntsamling, som också låg till grund för den mycket betydelsefulla beskrivningen av svenska mynt han publicerade 1691, "Thesaurus Nummorum Sueo-Gothicorum..." ("Thet är en skatt af Swenskt Mynt..."). Under 1700-talet uppträder de första myntauktionerna, samtidigt som allt fler akademiska forskare börjar visa mynten sitt intresse. Detta intresse ökar sedan ytterligare under det tidiga 1800-talet. När vi är framme vid slutet av detta århundrade finns ett så stort intresse, och en så stor skara vetenskapsmän och samlare i Sverige, att det finns underlag för bildandet av en nationell förening - Svenska Numismatiska Föreningen - grundas 1873.

Intresset för mynt accelererar nu snabbt, och under 1860-talet får vi vår första mynthandlare - Harald Selling, som utger sin första lagerlista 1867. Han får rätt snart sällskap av flera som Henryk Bukowski, Daniel Holmberg och, under det tidiga 1900-talet, T. G. Appelgren. Fram till och med 1950-talet var dock fortfarande antalet samlare rätt begränsat. Det ökande välståndet i landet, tillsammans med ökad fritid gjorde dock att även intresset för samlandet, t.ex. frimärken och mynt snabbt ökade. När vi är framme vid tidigt 1970-tal formligen exploderar intresset för mynt och medaljer. Nästan varje tidning hade en myntspalt, lokala föreningar bildades över hela landet, priserna ökande i mycket rask takt - även på modernt och mycket vanligt material. Mängder av "värderingskataloger" (av varierande kvalitet) gavs ut. Mynthandeln blomstrade. Utgivningen av medaljer nådde en aldrig tidigare skådad intensitet. Inget evenemang var för obetydligt för att inte kunna tjäna som ursäkt för ytterligare en medalj. De flesta av dessa utgåvor - oftast i mycket stora upplagor - var konstnärligt undermåliga eller rent usla.

I slutet av 1970-talet slutade priserna att stiga. Många upptäckte att de mynt de köpt för surt förvärvade pengar bara var värda en bråkdel av vad man betalt - om de ens gick att sälja. Många blev besvikna och lade av med sitt samlande. Många mynthandlare försvann. Efter detta prisras så låg priserna i stort sett stilla i nästan tio år. De gamla samlarna, som samlat av eget intresse och som lärt sig sitt område grundligt fanns naturligtvis kvar, men lycksökarna var borta. Marknaden har sedan dess återhämtat sig bra, och med undantag för en viss svacka i början av 1990-talet, i samband med den ekonomiska krisen då, så har intresset för mynt som samlarobjekt hållit i sig.

Myntsamlandet idag

Myntmarknaden är för närvarande sund och med ganska obetydliga inslag av spekulation. De flesta som i dag samlar mynt gör det av eget intresse för materialet. De handlare som idag finns kvar är nästan undantagslöst seriösa. Priserna, i alla fall på eftersökt material, är åter stigande men i betydligt lugnare takt än tidigare. De seriösa samlarna har alltid haft myntens ekonomiska värde som en faktor av intresse, men ändå underordnad objektens egen attraktion och historiska betydelsefullhet. En skillnad mot 1970-talets "boom" är dock att samlarna generellt sett har riktat sitt intresse mera mot äldre mynt, äldre medaljer och polletter. På moderna mynt har kvalitetskraven skärps väsentligt de senaste åren. Även för numismatisk litteratur har vi de senaste åren sett ett kraftigt ökat intresse.

Ett nytt inslag, som torde få mycket stor betydelse för samlandet av mynt, är Internet. Det finns redan ett flertal svenska sidor som handlar om mynt och numismatik, och även handel med mynt börjar få stor omfattning. Det finns auktionssajter som ständigt har tusentals mynt att erbjuda. Om man är road av annat än bara svenskt material, så finns det ett närmast oöverskådligt antal internationella sajter.

Olika typer av samlingar

Ganska få samlar idag efter principen att få ihop en så komplett årtalssamling som möjligt. Endast för de samlare som helt inriktar sig mot nyare tidens mynt - läs Bernadotte-perioden - gäller väl fortfarande att det är intressant att skaffa alla årtal. Sådant samlande brukar för övrigt kallas "katalogsamlade", då dessa samlare oftast försöker få tag i alla mynt från en viss tidsperiod som finns upptagna i någon s.k. värderingskatalog. Dock skall katalogsamlandet inte underskattas som samlande, då det initialt är billigt och man på detta sätt dels kommer i kontakt med numismatiskt material, dels lär sig en del om myntbranschen. Många storsamlare har en gång i tiden börjat med en liten katalogsamling. De flesta bättre samlingar idag är i stället s.k. typsamlingar eller specialsamlingar.

Vad är då en typsamling och en specialsamling?

Om man t.ex. är intresserad av Gustaf V:s mynt, så kan man notera att det finns präglade mynt från 1909 till 1950. 1-kronor utgavs från 1910 till 1950 - stort sett varje år. Om man vill samla varje år, och dessutom i god kvalité, så blir det ganska kostsamt. Om man emellertid i stället satsar på en s.k. typsamling, så noterar man att alla enkronor 1910-1942 är identiska, bortsett från årtalet och det s.k. myntmästarmärket. Det räcker alltså i princip med ett eller möjligen två mynt från denna tidsperiod. Samma sak gäller 1942-1950. Ett eller möjligen två mynt räcker för att på ett bra sätt åskådliggöra Gustafs 1-kronor. Genom att samla på detta sätt kan man med högst rimliga insatser snabbt få ihop en bra samling, som omfattar en stor del av Sveriges mynthistoria. Man kan då också satsa på genomsnittligt bättre kvalitet på sina mynt.

Specialsamlaren å andra sidan koncentrerar sig på någon speciell mynttyp eller tidsperiod och försöker sedan lära sig allt om denna och skaffa så många varierande exemplar som möjligt. Även här gäller det dock att kunna avgöra vad som är väsentliga variationer och vad som saknar intresse. Kunskap är nödvändig. Å andra sidan så kan man så småningom bli lite av "expert" just på sitt specialområde. Exempel på specialsamlingar är t.ex. Kristinas 1-öringar, Gustaf II Adolfs klippingar, medeltidsmynt etc. Man kan säga att specialsamlaren har goda möjligheter att göra "fynd" hos mynthandlarna, då dessa ju oftast måste vara generalister när det gäller numismatiskt material. Som specialsamlare kan man alltid ha ett kunskapsförsprång om man verkligen engagerar sig i samlandet.

Hur skaffar man mynt?

Naturligtvis kan man ha turen att få ärva en mindre samling eller få tag i lite mynt i någon gammal släktings gömmor på vinden För de allra flesta gäller dock att mynten måste anskaffas genom köp eller byten med andra samlare eller genom mynthandeln. Alla mynthandlare har naturligtvis ett lager av mynt till försäljning. Många utger också försäljningslistor, där mynten säljs till fast pris. Ett fåtal firmor anordnar dessutom auktioner med bättre material. Dessa auktioner är antingen s.k. offentliga auktioner (d.v.s. man kan närvara och bjuda), eller anbudsauktioner, där man skickar in sina bud skriftligt. Under de senaste åren har också en auktionsverksamhet vuxit fram på Internet. Här kan man sälja mynt och annat till låg provision. Köparen bör dock veta vad han ger sig in på. Det är säljaren själv som beskriver sitt material, och som oerfaren köpare kan man göra mindre lyckade affärer om man inte är vaksam.

Man bör kanske varna för inköp på s.k. bondauktioner, där förfalskningar ibland prånglas ut. Om man är kunnig så kan man dock göra riktiga fynd ibland, men man skall vara medveten om riskerna. Om man vill försäkra sig om att bli seriöst bemött av en mynthandlare kan det ge en viss trygghet att vända sig till en handlare som är ansluten till Sveriges Mynthandlares Förening - därmed inte sagt att det inte finns seriösa handlare även utanför denna sammanslutning.

Rengöring?

Mynten måste förvaras dels så att de inte skadas, dels så att man kan hantera dem, förevisa dem och i största allmänhet "pyssla" med dem. På lång sikt är det viktigt att mynten inte utsätts vare sig för mekanisk skada eller åverkan, eller för kemiska angrepp. Många mynt har genom tiderna förstörts genom ovarsam "rengöring". Här uppmanas till den allra största försiktighet - speciellt med bättre objekt. Om du saknar kunskaper i hur mynt skall rengöras - låt då bli. Samlare uppskattar att ett mynt har kvar sin ursprungliga patina och ogillar starkt alltför blanka och glänsande mynt. Naturligtvis med undantag för de som samlar ocirkulerade exemplar från de senaste hundra åren. Det är dessutom mycket lätt att åsamka myntet repor vid ovarsam rengöring. Det finns rena skräckexempel på hur dyrbara mynt gjorts nästan helt värdelösa genom "putsning" med stålull, "Häxans silverputs" eller dylikt. I äldre litteratur ser man ofta råd kring mynts rengöring. Saltsyra till guldmynt, ammoniak till silvermynt, tvål och vatten till kopparmynt m.m. "Mjuk tandborste" rekommenderas. Bästa rådet är nog :LÅT BLI!

Myntens patina avlägsnas effektivt i de två första fallen, och risken för repor vid användning av tandborste är uppenbar. Det är dessutom svårt att få bort alla tvålrester, och om sådana finns kvar så påskyndas korrosion. Det enda rekommendabla sättet, som endast avlägsnar fett, "smuts" och i fettet bundna skadliga ämnen, är att mycket försiktigt svabba mynten med en stor bomullstuss indränkt med kemiskt ren bensin (sån som man brukar ta bort fettfläckar på kläder med). Obs, gnid ej, utan svabba bara med mycket lätt tryck. Även aceton eller ren etanol kan användas, men bensin har bäst förmåga att snabbt få mynten rena. Tyvärr verkar det som om detta med rengöring blir något av en fix ide hos många samlare. I de flesta fall som amatörer försökt sig på rengöring av bättre objekt så har det lett till att mynten förlorat i attraktionskraft och värde. STOR FÖRSIKTIGHET anbefalles generellt.

Hur förvarar man mynt?

Först ett generellt råd: När ni håller i mynt - håll då myntet med två eller tre fingrar endast i kanterna, aldrig på den präglade ytan. Fingeravtryck brukar visserligen framträda först efter några månader eller år, men är i princip omöjliga att avlägsna. Allra bäst är att använda tunna bomullsvantar vid hantering av "bättre" mynt. Bäst till förvaring är ett s.k. myntskåp, där mynten ligger i små fack i grunda lådor. Myntskåp av plast finns i handeln, och även äldre skåp av trä dyker då och då upp på auktioner. Dessa kan dock bli ganska dyra, då de är eftersökta. En liten varning för skåp av ek, vars garvsyra kan skada mynten vid långvarig förvaring. Tyvärr är det ju så att många tvekar, med all rätt, till att ha sin myntsamling hemma. En normal helförsäkring täcker tyvärr inte värdet av en stulen myntsamling. Tilläggsförsäkringar kan tecknas i de flesta försäkringsbolag, men om det handlar om större värden så krävs oftast ett kassaskåp.

Alternativet för de flesta är ett bankfack. Samlingen får alltså inte ta för stor plats. Populärt är att förvara sina mynt i s.k. myntramar. De består av en papp- eller plastskiva, med två utstansade hål som täckts av en hållbar och kemiskt neutral plastfilm. Dessa ramar viks runt mynten, och sammanfogas, t.ex. genom att häftas ihop. Mynt förvarade i myntramar skyddas effektivt från beröring och i viss mån även mot kemiska påverkan, men kan ändå enkelt betraktas och förevisas. Ramarna förvaras sedan t.ex. i lådor för diabilder eller i speciella album. Dessa lådor eller album får lätt plats i ett normalstort bankfack. Tidigare fanns i handeln myntalbum med blad av mjuk plast, i vilket det fanns fickor för mynten. Här utfärdas en varning för denna typ av förvaring. Det har nämligen visat sig att mynten efter en tid uppvisar klara korrosions- och ärgskador - sannolikt på grund av instängd fukt i samverkan med vissa kemikalier, s.k. mjukgörare, i plasten.

Vad menas med "kvalitet" eller konserveringsgrad?

När det gäller mynt gäller samma ekonomiska lagar som för alla andra varor. Priset bestäms av tillgång och efterfrågan. Detta leder naturligtvis till att sällsynta mynt blir dyrare än vanliga. Mycket viktigt för värdet är också myntets kvalité, eller konserveringsgrad. Härmed avses hur slitet myntet är. Det finns flera skalor där ena ytterligheten är ett helt perfekt mynt, i samma skick som när det tillverkades, och den andra ytterligheten är ett nästan helt utslitet mynt som nätt och jämnt kan identifieras, Det förstnämnda är naturligtvis mycket ovanligt när det gäller äldre mynt, och sådana exemplar betingar därför betydligt högre pris än mera slitna exemplar. Det är värt att betona att detta med kvalitet inte är någon exakt vetenskap, utan en bedömningssak. Detta leder naturligtvis också till att olika personer kan ha något olika uppfattning om ett mynts kvalité. En säljare överskattar gärna sitt mynts kvalité, medan det ligger i en köpares intresse att vara hårdare i sin bedömning.

Enda sättet att lära sig detta är att själv handskas med de mynt man avser att samla. Mest använd och inarbetad är den s.k. "Appelgrenska" skalan [ 0, 01, 1+, 1 , 1?, 2, 3 ]. Svenska Numismatiska Föreningen försökte för några år sedan introducera en tiogradig skala 1-10, men fick aldrig önskat genomslag.

Det finns dock en modern trend att mera exakt beskriva kvalitet på mycket välbevarade (oftast moderna) mynt. Vissa handlare arbetar t.ex. med att dela upp intervallet mellan 01 (som man t.ex. kallar 90) och 0 (som man t.ex. kallar 100) i 10 steg. Att objektivt skilja på en 95 och en 96 är dock inte speciellt lätt, och resonemanget är egentligen intressant bara för moderna präglingar. Äldre mynt förekommer endast mycket sparsamt i dessa kvalitéer.

Appelgrens skala, som fortfarande är den mest använda, har följande grader:

0Perfekt och ocirkulerat exemplar utan något som helst spår av slitage.
01Mycket vackert exemplar med mycket lätt slitage på upphöjda detaljer.
1+Vackert exemplar med lätt slitage.
1Normalslitet, men fortfarande tydligt ex.
1?Hårt slitet exemplar, fortfarande fullt identifierbart.
2Mycket hårt slitet ex, med stora delar av prägeln borta. Fortfarande identifierbart, ibland dock med möda.
3I stort sett blankslitet ex. Brukar också kallas "ett synnerligen dåligt ex". Denna kvalité används sällan, då endast extremt sällsynta mynt är intressanta i denna kvalité.

Slitaget är individuellt för varje mynttyp och att lära sig denna klassning kräver tid och att man själv hanterar mynten. Lämpligt är t.ex. att studera välkända firmors auktionskataloger som kan ge en viss vägledning. Mellankvaliteter anges normalt med snedstreck eller med "à". T.ex. så kan ett mynt med en kvalité mellan 1+ och 01 anges som: 1+à01 eller 1+/01. Om myntets åtsida och frånsida håller olika kvalité så brukar man ange detta med parenteser på följande sätt: 1+)(01. Detta betyder att myntets åtsida håller 1+ medan frånsidan är 01.

Skador påverkar inte direkt slitage-bedömningen, men naturligtvis värdet. Det är rekommendabelt att explicit kommentera skador, t.ex. "1+, repor på frånsidan.", "mindre kantskada, annars 01." etc. Vissa sätter skadade mynts kvalitetsangivelse inom parentes: "(1+) repor på frånsidan". Trots att många rekommenderar att endast exemplar i toppkvalitet bör samlas, så bör nybörjaren ta sådana påståenden med en viss försiktighet. Ett mynts historiska värde är naturligtvis oberoende av myntets skick. Dock är det ju trevligare att ha ett välbevarat mynt att visa upp än ett fult och hårt slitet. Driv dock inte kvalitetshysterin för långt. Se hellre till myntets helhetsintryck, som ju också styrs av centrering, hur väl utpräglat myntet är, präglingsskador, patina etc. Kom ihåg att många intressanta äldre mynt helt enkelt inte kan förvärvas i toppkvalitet!

Och hur är det med "värdet" då?

Nybörjaren fascineras ofta av "värdet" på sina objekt, och summerar gärna de siffror man kan läsa ut ur diverse "värderingsböcker". Kom dock ihåg att det verkliga värdet på ett objekt endast kan fastställas genom att avyttra det på t.ex. en offentlig auktion. Det är också rätt stor skillnad på det pris man får betala i en mynthandel, och det pris man erbjuds om man försöker sälja sina objekt. Värderingsböckerna kan ge en viss vägledning, men någon exakt vetenskap är detta inte. Något egentligt samband mellan hur historiskt intressant ett objekt är och dess värde finns inte. Det handlar i stället om tillgång och efterfrågan. Efterfrågade mynt stiger i värde - oavsett om de är vanliga eller inte. Om de dessutom är ovanliga kan de snabbt nå mycket höga priser. Dock brukar marknadens fokus skifta över tiden, och det som är eftertraktat idag kan vara ointressant i morgon.

Det bästa är nog att samla efter eget huvud, utan att lägga alltför stor vikt vid "värdet". Om man har tur så har man placerat sina pengar så att man i alla fall fått täckning för inflationen - om inte så har man i alla fall haft roligt och även förhoppningsvis lärt sig en hel del om historia m.m. Att på kort sikt försöka tjäna några stora pengar på att samla mynt är nog dömt att misslyckas för de allra flesta. Dock - förakta inte värderingsböckerna, utan använd dem i stället med förnuft och ta prisuppgifterna med en nypa salt. Om något speciellt område roar dig - studera i stället auktionskataloger och där erhållna priser. För lite egen statistik, och ni kommer att upptäcka många märkliga ting - kunskap som ni kan ha användning för vid inköp och försäljning.

Var träffar man likasinnade?

För att i längden ha roligt som myntsamlare fordras att man träffar likasinnade. Då kan man diskutera sina förvärv, göra byten och andra affärer, "avundas" någon annans fina samling, och i största allmänhet ha det trevligt. Det viktigaste är dock kanske att man på detta sätt lär sig en massa om vilka mynt som finns på samlarmarknaden, hur vanliga de är, vilka kvalitéer de oftast förekommer i, vad de brukar kosta, var man kan få tag i dem etc. Om man väljer att gå med i någon myntklubb så brukar det också anordnas föredrag, auktioner, bytesaftnar och andra aktiviteter. Det finns ett ganska stort antal föreningar i Sverige.

Svenska Numismatiska Föreningen är den största och äldsta, och den enda rikstäckande. Som medlem får man dessutom en tidning, Svensk Numismatisk Tidskrift, som utkommer med åtta nummer per år. SNF kontaktas lämpligen via sitt kansli, på telefon 08-667 55 98.

För boende i Uppsala med omnejd finns Numismatiska Klubben i Uppsala, grundad 1969. Klubben har ett omväxlande program för sina medlemmar, som brukar träffas 8-10 gånger per år för att lyssna på föredrag, bjuda på klubbens auktioner, äta en god middag med tillhörande föredrag - eller bara för att "prata mynt". Mera information kan fås från klubbens ordförande, Curt Ekström, telefon 018-553645

Att besöka mynthandlare och myntauktioner är även det mycket lärorik. Dessutom är offentliga auktioner ofta ett ganska trevligt socialt arrangemang. Såväl försnack, taktik under själva auktionen, samt eftersnacket är mycket givande. Även om man inte får några mynt så skapar man kontakter och bygger upp sitt kunnande.

Hur får man en intressant samling utan att det kostar en förmögenhet?

Det är få förunnat att bygga upp riktigt stora och dyrbara samlingar. Men en samling behöver inte vara stor eller dyrbar för att vara numismatiskt och historiskt intressant. Endast den egna fantasin sätter egentligen begränsningarna. Dock kan det vara lämpligt att undvika årtalssamlande av moderna mynt, och i stället satsa på en typsamling. När man så småningom börjar lära sig detta med mynt brukar det alltid vara någon speciell del av mynthistorien som fascinerar lite extra. En specialsamling inom ett område som kanske länge varit försummat av andra samlare kan ge stor behållning - på sikt blir man kanske t.o.m. lite av "expert". Titta gärna också utanför Sverige. Det är faktiskt möjligt att bygga upp en mycket fin samling av t.ex. antika mynt (romerska, grekiska och keltiska), utan att det behöver kosta speciellt mycket. Detta gäller naturligtvis bara om man inte har extrema kvalitetskrav. Det är dock lämpligt att man inte samlar alltför slitna eller skadade mynt. Generellt sett så kan ett mynt i kvalité 1+ vara mycket tilltalade, i alla fall när det gäller äldre mynt. Våga lita på ditt eget omdöme, och se till objektets helhetsintryck. Några tips om möjliga samlarområden kan bli: Ett land, en myntort eller annat geografiskt avgränsat område, en tidsperiod, ett mynt från varje regent, ett från varje myntort. Man kan om man så önskar även begränsa sig till mynt av någon speciell valör, metall eller utformning. Även s.k. motivsamlande förekommer. T.ex. skeppsmotiv, djur, kända historiska personligheter etc. Våga vara annorlunda i ditt samlande!

Till sist några ord om kunskap och litteratur

För den som blir "biten" av detta ämne väntar många trevliga, lärorika och spännande timmar. Både hemma på den egna kammaren, studerande den egna samlingen, och i umgänget med likasinnade. Hur mycket utbyte man får av sitt samlande beror till mycket stor del på hur mycket man lär sig om sin samling, de enskilda objekten som ingår i den, och den historiska, politiska och ekonomiska bakgrunden. Man kan aldrig nog poängtera betydelsen av referenslitteratur och kunskapsinhämtande. Avsätt gärna ett visst belopp ur er årliga "samlarbudget" till litteratur. Det kommer att betala sig mångfalt - ibland även ekonomiskt!


Introduktion till mynt och myntsamlande:
Svenska pengar. Svenska Turistföreningens orienteringsserie. 1984. [Lagerqvist, L. O. och Nathorst-Böös, E.]
Mynt, Sedlar och Medaljer. 1981. [Lagerqvist, L. O. och Nathorst-Böös, E.]
Myntningen i Sverige 995-1995. Numismatiska Meddelanden XL. 1995.
Att samla Mynt. 1995. [Schenkmanis, U. och Wiséhn, I.]
Svensk Numismatisk Uppslagsbok. 1972. [Tingström, B.]

Tidningar och tidskrifter:
Svensk Numismatisk Tidskrift (f.d. Myntkontakt). Utkommer sedan 1972. Sedan 1977 organ för Svenska Numismatiska Föreningen.

Värderingsböcker:
Sveriges Mynt 1521-1977. 1976. [Ahlström, B., Almer, Y., och Hemmingsson, B.]
Myntboken 2000 (omfattar 995-1995) och Myntboken 2002 (omfattar 1521-1996). [Tonkin, A.]

Internet:
Svenska Numismatiska Föreningen http://www.users.wineasy.se/snf/
Kungliga Myntkabinettet http://www.myntkabinettet.se
Ingemars Myntsida (bra portal till andra sidor) http://w1.822.telia.com/~u82204709/index.htm